Konstfack
Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Post: Box 3601, 126 27 Hägersten, Sweden
Phone: +46 8 450 41 00
Subway: Telefonplan
Konstfack Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Post: Box 3601, 126 27 Hägersten, Sweden
Phone: +46 8 450 41 00
Subway: Telefonplan

Konstfack Degree Exhibition 2016 / Vårutställning 2016

Konstfack
Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Post: Box 3601, 126 27 Hägersten, Sweden
Phone: +46 8 450 41 00
Subway: Telefonplan
Konstfack Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Post: Box 3601, 126 27 Hägersten, Sweden
Phone: +46 8 450 41 00
Subway: Telefonplan
Bachelor / Ceramics & Glass / Elin Forsberg

Elin Forsberg


Process


Process 2


Dreams

Lately I have longed to sleep, because then I get to see Nike again. When I sleep, time changes, Nike is alive and tells me that she obviously has not passed away. The same thing in every dream. My grandmother is also alive and I tell her that I am so happy that I made it back to Sweden again in time, before she passed away. Sometimes I am convinced that I am awake, that my father sleeps, and yet he stands next to me and says my name. I cannot move or open my eyes. I am in a state between dream and reality. When I close my eyes, I see faces come and go. I hear the flight captain tell us that there is turbulence and that we should fasten our seatbelts. But I cannot move and I only see more and more faces. I know that mirrors cannot bubble and boil in front of my eyes. But still I do not dare to touch it, I have to skip my make-up and hurry to work instead. Despite knowing that I will not be able to hear what they say.

My daily life has changed and it is getting more difficult to tell dream from reality.

Drömmar

På senaste tiden har jag längtat efter att få sova, för då får jag träffa Nike igen. När jag sover ändras tiden, Nike lever och säger att hon självklart inte gått bort. Samma sak i varje dröm. Även farmor lever och jag säger till henne att jag är så glad att jag hann hem till Sverige igen innan hon gick bort. Ibland vet jag att jag är vaken, jag vet att pappa sover, ändå står han bredvid mig och säger mitt namn. Jag kan inte röra mig eller öppna ögonen. Jag är i ett tillstånd mellan dröm och verklighet. När jag blundar ser jag ansikten komma och gå. Jag hör flygkaptenen säga att det är turbulens och att vi passagerare ska spänna fast säkerhetsbältena. Men jag sitter fast och ser bara fler och fler ansikten. Jag vet att speglar inte kan bubbla, koka framför mina ögon. Men jag vågar ändå inte röra den, jag får strunta i att sminka mig och skynda till jobbet istället. Trots att jag vet att jag inte kommer kunna höra vad dom säger.

Min vardag är förändrad och jag har allt svårare att skilja på dröm och verklighet.