Konstfack
Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Post: Box 3601, 126 27 Hägersten, Sweden
Phone: +46 8 450 41 00
Subway: Telefonplan
Konstfack Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Post: Box 3601, 126 27 Hägersten, Sweden
Phone: +46 8 450 41 00
Subway: Telefonplan

Konstfack Degree Exhibition 2016 / Vårutställning 2016

Konstfack
Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Post: Box 3601, 126 27 Hägersten, Sweden
Phone: +46 8 450 41 00
Subway: Telefonplan
Konstfack Visit: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Post: Box 3601, 126 27 Hägersten, Sweden
Phone: +46 8 450 41 00
Subway: Telefonplan

Art holds a promise that we as human beings are not bound in essence to our bodies, biologically or mentally. That we can try out different roles, experiment with various (contradictory and competing) voices, and also temporarily inhabit other people’s consciousness. Such role-play creates the potential for an imaginative ability, but also for empathy; to experience the world from a neighbour’s, an enemy’s, a dog’s, or an alien’s perspective. Art also has another potential which is linked to this promise: that art is not exclusively about what it depicts or what it deals with; that a piece of art has the ability to move “outside itself” by establishing a model of thought, a concept, a figuration, a parable, an analogy, a metaphor… The French Surrealist and Sociologist Roger Caillois became interested in the natural phenomenon of mimicry where, for example, insects construct amazing shapes and patterns to protect themselves against their natural enemies. Caillois argues that nature’s mimicry behaviour is over the top, and occasionally even counter-productive. Such behaviours are examples of role-play, absurdity, and festive explosions which are normally associated with art. Caillois argues that travesty, camouflage, and intimidation – which are mimicry’s three keywords – are not primarily linked to evolution, but instead prove nature’s ability to produce excessive, useless, and superfluous matter; proving agency beyond human agency.

Can we keep believing in this potential in art – and ultimately in our imagination – in times when people are constantly stopped in their tracks, called back, examined, and questioned due to the appearance of their bodies? We all seem to be increasingly bound by our bodies’ external and absolute boundaries, by our rights and our affiliations. Insisting on art’s promise of trying new voices, of working with inner contradictions, and moving between different roles may seem like a privileged person’s inability or unwillingness to see the world as it is.

But what is the alternative? To say that these transformations, the ability to mimic, is no longer possible or only available to a few persons? Do we not then give up the possibility to identify with another person and the ability to empathise? Art is not autonomous; its actions and expression have conditions and constraints, but perhaps it may keep some of its promises.

Faith in the ability to empathise and fantasise still seems strong amongst the Master’s students of Art who are exhibiting their work at Konstack’s Degree Exhibition. Interest in temporality is prominent; we live in the past, the present, and the future. What can a ghost-like family photograph from Dalarna, a future Swedish industrial community, and traces of fascist Portuguese architecture reveal about our present time? You will find interests in nature, ecology, and in the extra-human world. You will find a computer animated version of C. elegans, a roundworm which is used as a model organism within genetics and molecular biology; a self-generating instrument which appears to live a life of its own; you will find documentation of a proclaimed nature reserve which includes hardwood forests, rocky grounds, residential neighbourhoods and an industrial plot. We will also see a lecture performance during which we will step in and out of a European Roller’s consciousness, which is possible through art, if you were wondering. You will also find an interest in social zones and states; places where we are urgently forced to relate to fellow human beings and acts where we (re)invent, re-enact and manifest our identity and our ideals: the awkward dressing room, the demanding office environment, the men’s group; and on the community-shaping Instagram. Painting can also give social zones and social use a central role, for example through paintings that can be folded, hung up, taken down, or be used as a picnic blankets. Even the role of the mother can be seen as a social zone – a state that reshapes the social and political consciousness. Choreographed acts, events, actions – imagination does not stand in contradiction to clarity and to a critical approach.

Magnus Bärtås, Professor of Fine Art

Det finns ett löfte i konsten om att vi som människor varken är biologiskt eller mentalt essentiellt bundna till våra kroppar. Att vi kan pröva olika roller, experimentera med olika (motsägelsefulla och konkurrerande) röster, samt också temporärt förflytta oss in i andras medvetanden. Sådana spel med roller skapar en potential för inlevelseförmåga, men även för empati; att vi kan uppleva världen ur en grannes, en fiendes, en hunds eller en aliens perspektiv. Det finns också en annan potential hos konsten som är kopplad till detta löfte: att verket inte enbart handlar om det vad föreställer eller behandlar, att verket har möjlighet att röra sig utan för ”sig själv” – genom att upprätta en tankemodell, en figuration, ett koncept, en parabel, en analogi, en metafor… Den franske surrealisten och sociologen Roger Caillois intresserade sig för mimikry, det naturfenomen då till exempel insekter anlägger fantastiska former och mönster för att skydda sig mot sina naturliga fiender. Naturens mimikry-beteenden är överdrivna, menade Caillois, ibland till och med kontraproduktiva. De är rollspel, absurditet, karnevalistiska utbrott – sådant som förknippas med konst. Kamouflage, travesti och förolämpning – vilka är mimikryns tre ledord – är inte främst kopplade till evolutionen utan ett bevis på naturens förmåga till excess, till onytta och överflöd, till agens utanför mänsklig agens, menade Caillois.

Går det att framhärda i tron på sådana möjligheter hos konsten – ytterst föreställningsförmåga och fantasi – i tider då människor ideligen stoppas i sina rörelser, ropas tillbaka, granskas och ifrågasätts för sina kroppars utseende? Vi tycks alla alltmer bundna till våra kroppars yttre och till absoluta gränsdragningar – av våra rättigheter och vår tillhörighet. Insisterandet på konstens löfte om att pröva röster, att arbeta med inre motsättningar och förflytta sig mellan roller kan te sig som en priviligerad människas oförmåga eller ovilja att se världens realiteter.

Men vad är alternativet? Att säga att dessa förvandlingar, denna förmåga till mimikry inte längre är möjlig eller bara tillgänglig för några få? Ger vi då inte samtidigt upp möjligheten till identifikation och inlevelseförmåga? Konsten är inte autonom, dessa handlingar och uttryck är villkorade och kringskurna, men den kanske inte behöver avsäga sig alla sina löften.

Tilliten till inlevelse- och föreställningsförmågan tycks ändå stark hos den masterklass i konst som visar sina verk på Konstfacks vårutställning. Intresset för temporalitet är framträdande; vi befinner oss i historien, i nutiden och framtiden. Vad kan gamla spöklika familjefotografier från Dalarna, ett framtida svenskt brukssamhälle och spåren av portugisisk fascistisk arkitektur säga oss om vår tid? Här finns ett intresse för naturen, för ekologi och för det utommänskliga. Vi möter en datoranimerad version av C. elegans, en rundmask som används som modellorganism inom genetik och molekylärbiologi, vi möter ett självgenererande instrument som tycks leva sitt eget liv, vi möter dokumentationen av ett eget utropat naturreservat som innefattar både lövskog, hällmark, bostadskvarter och industritomt och vi får ta del av en föreläsnings-performance som går in och ut ur Blåkråkans medvetande, vilket konsten gör möjligt, om ni undrar. Här finns ett intresse för sociala zoner och tillstånd där vi akut tvingas förhålla oss till våra medmänniskor och akter där vi (åter)uppfinner, iscensätter och manifesterar vår identitet och våra ideal: i det känsliga omklädningsrummet, det krävande kontorslandskapet, i mansgruppen och på det vi-formande Instagram. Men även inom måleriet kan den sociala zonen och den sociala användningen hamna i centrum: genom målningar som kan vikas, hängas upp, stuvas undan eller fungera som underlag för en picknick. Till och med mammarollen kan ses som en social zon – ett tillstånd som omformar det sociala och politiska medvetandet. Koreografiska akter, händelser, aktioner – föreställningsförmåga står inte i motsats klarsynthet och ett kritiskt uppdrag.

Magnus Bärtås, professor i konst