Jag fascineras av hur en maskin i rörelse kan få oss att uppleva den som vore den levande. Våra reaktioner kan vara instinktiva och lekfulla. De framkallar ofta projektioner av våra egna humör och karaktärsdrag.

Ändå är vår teknologi i denna “tredje maskinålder” statisk och osynlig. I jakt på det nya och “det effektiva” har våra användargränssnitt smält in i omgivningen och styrs nu av gester. Livskraften och känslorna i maskinen är nu gömda och har förminskats utom synhåll.

I mitt examensprojekt ifrågasätter jag den funktionella effektiviteten och spekulerar om en mer lekfull och uttrycksfull framtid. Hur får vi våra produkter att röra på sig igen?